Säg Tack - Och Ta Emot Komplimangen.

 height=
Jag tycker att fler och fler blir sämre på att säga tack och därmed också ta emot en komplimang. Antigen säger man inte tack alls efter att man fått en komplimang och säger/skriver istället "men du då!", "men du är finast!", eller "[insert whatever annat än ett tack]", eller så säger man tack fast på ett tillgjort sätt - antigen gulligt, som en bebis, skrattandes, etc. 
 
What about bara säga "tack". Plain and simple. Bara för att man får en komplimang betyder det inte att du ska ge tillbaka en. Detta fick jag att tänka på när en familjekompis till familjen sa att jag var väldigt vacker den kvällen vi sågs och jag besvarade komplimangen med "ähh, jag gör vad jag kan *hehe, skojar till det*". Då vände sig en annan familjekompis om och sa "Natali, när du får en komplimang så säger man tack". Detta var inget surt påpekande utan mer: Natali, lyssna och ta åt dig av komplimangen.
 
Sedan den kvällen så har jag faktiskt alltid försökt att enbart säga "tack" till komplimanger. Utan att skoja eller flumma bort dem. Varför? Jo, för jag tror det är viktigt att man faktiskt bara lär sig att säga "tack" och sen håller tyst. Och faktiskt tar till sig den - låt den inte bara gå förbi dig. Att man inser att det finns en tyngd i att folk faktiskt ger en komplimang och att man faktiskt inte behöver skämmas (och då kanske också skoja bort det?) eller ge tillbaka en komplimang bara för att man får en. 

Det är så många vackra, underbara, smarta tjejer på nätet som lägger upp tusentals bilder (många selfies) och får en drös av komplimanger, men många gånger är de inte ens besvarade med ett "tack". Istället är det bara massa emojis, pussar och "du är, babe!!". Vad sägs om att vi bara börjar säga tack? Det ska väl inte vara så svårt?
 
Inspiration, Tycker till | säg tack, tack | | Kommentera

Femininitet - En Svaghet?

Varför skulle femininitet vara en svaghet? Varför ser många (samhället) kvinnor som klär sig feminint och uppför sig feminint som svaga? Har vi inte tagit oss längre år 2015? Om något borde väl femininitet vara en styrka i dagens samhälle?

Mjuka värden som kvinnor brukar associeras med - god kommunikation, lyhördhet, närhet och omtanke, etc. - är just en styrka! Att gå in i ett kontor med en power body i en snygg (feminin om du så vill) förpackning och ett bländande självförtroende är även det en ren styrka. Att "söta blonda Maja" kan sin grej och är expert inom bioteknik och har på sig kjolar, ballerinaskor och rosetter i håret (hon finns på riktigt, men pseudonym) motbevisar alla samhällets konstruerade myter om att femininitet är en svaghet, och därmed kan jag tycka att "söta blonda Maja" är en stor jäkla styrka i sig själv.

Och med tanke på denna associering av svaghet till femininitet så är många kvinnor rädda för att klä sig feminint för andra inte ska ta dem seriöst. Vad är det här? 50-talet eller? Jag har tagit upp detta exemplet innan, men en framgångsrik HR-chef sa att hon under sina arbetande år fick "anpassa" sitt yttre för att hon skulle bli hörd av hennes kollegor/kunder/åhörare. Hennes långa blonda hår satte hon upp i en fläta, hon klädde sig alltid i svart kostym och hon hade platta skor för att inte bli ännu längre. Hon sa "de ska först höra vad jag säger och inte haka upp sig på att jag är en lång, blond, skandinavisk kvinna". Jag kokade när jag hörde detta. K.o.k.a.d.e. Var inte rädd för att klä dig feminint! Ta Elle Woods (Reese Witherspoon) i Legally Blonde som ett exempel. Eller better yet, ta hela den filmen som exempel: blond, söt tjej i klackar och allt för mycket rosa vill bli advokat och ingen tror på henne på grund av hennes feminina yttre - men hon prove everyone wrong med tanke på hennes skills. 

Herregud, är du bäst på något så kommer det visa sig oavsett vilka kläder du har på dig. Jag tror på att man alltid ska anpassa sig någorlunda till sitt klientel och den bransch man jobbar i (jag skulle liksom inte strosa runt i klackar och tight kjol när jag var baskettränare respektive i mjukisbyxor när jag jobbade som receptionist på ett globalt företag), men skulle aldrig ge upp att få klä mig feminint om jag så ville (som jag vill) på grund utav att det ses (av samhället) som en svaghet. För det är ta mig fan ingen svaghet att vara feminin, utan bara ren jävla styrka i dagens samhälle.

Inspiration, Tycker till | feminism, feminist, girl power | | En kommentar

Jag Älskar Män och att vara Hårfri.

Jag älskar män. Jag älskar att de inte alltid tänker likadant som mig som kvinna, jag älskar deras beskyddade egenskaper, jag älskar deras kroppar, gosh jag älskar deras fina rumpor! Jag älskar män. När jag är i ett förhållande så tycker jag om att serva min pojkvän. Jag tycker om att vakna upp tidigt på morgonen och fixa hans favoritfrukost; ha Bregott hemma för att han tycker om det (även om jag aldrig annars köper hem det då jag är svag för what ever kind of bread med Bregott och det slutar alltid med att jag äter upp halva brödlimpan); stryka hans skjorta han ska ha på sig på jobbet; och är det så att hans favoriträtt är en svettig köttbit med broccoli då kommer jag laga det som fredagsmysmiddag - även om hela lägenheten kommer vara osig och lukta fis. Jag tycker däremot även om att bli servad av mannen jag är i ett förhållande med. Har jag missat bussen till jobbet då förväntar jag mig att min pojkvän (om han kan) kör mig dit; jag älskar att få massage efter en hård vecka; och vi kan väl i alla fall försöka se ett avsnitt av New Girl tillsammans? Man ger och man tar. Jag förväntar mig att få tillbaka lika mycket som jag ger.
 
Dessutom är jag ganska hårfri. Jag rakar både armar, ben, och ja down under också. Ok nej, nu ljög jag. Down under vaxar jag. Brasilianskt. Tycker det är lättare så. Jag gillar liksom hela känslan med att vara len. Speciellt mot tyget av min nybäddade, fräscha säng. Priceless. På tal om min säng, ibland händer det ganska mycket action i den och ibland ganska lite. Och that's life, right? Jag känner liksom inte att jag behöver ligga för att dämpa mina höga kortisolnivåer för det gör jag redan på löpbandet med djävulska intervaller eller genom att lyfta tunga föremål. Och även om jag en gång i tiden var en väldigt aggressiv basketspelare som till och med kunde spela lite fult ibland så ser jag inte mig själv som en aggressiv person - utan kanske mer som en väldigt envis person som inte tycker om när ens motståndare dribblar förbi en. Därav mitt aggressiva försvarsspel.
 
Och en annan sak: jag gillar inte ordet "fitta", så jag säger det inte så mycket. Jag tycker det låter för hårt för något som är så mjukt (you know what I'm talking about). Och jag pratar inte jättemycket om mitt kön mer än med läkare, pojkvänner och well, friends, så jag känner liksom inget behov av att säga högt och offentligt "jag gör vad jag vill med min slida/fiffi/Fiona/the warm house" även om jag många gånger kan vara ganska högljudd (skyller på mina rötter från Medelhavet...). Jag tycker det är en självklarhet att alla får göra vad dem vill med sin kropp, så varför ska jag påminna okända människor om det självklara?
 
Något jag däremot tycker om väldigt mycket är vin. Helst ekologiskt och torrt vitt. Helvete, vad gott det är. Och jag tycker även om jämställdhet. Och jag är feminist. Jag är en hårfri, icke-aggressiv mansälskande vinpimplande person som inte behöver "få ett ligg" och som också råkar vara den största feministen du kan tänka dig. För jag tror på social, politisk och ekonomisk jämställdhet för alla. Punkt. Jag behöver inte förklara mer vad jag tror på. Föråldrade fördomar om att alla feminister gnäller, skriker, är håriga samt hatar män är bara en trygghet för er alla utan kunskap att kategorisera något okänt. Istället för att se ut i världen och se hur feminister faktiskt ser ut och uppför sig i verkligheten: exakt hur dem vill. Håriga eller hårfria, tystlåtna eller högljudda, med eller utan BH. Vi feminister ser väldigt olika ut, så som liberaler respektive kommunister ser olika ut. Har ni inte lärt er att man aldrig ska dra alla över en kam?
 
 
Tycker till | feminism, feminist | | En kommentar
Upp