Dem Vita Jeansen - Skräcken och Lågt Självförtroende.

 Igår i omklädningsrummet - köpte ett par andra vita jeans än dessa.
 
Igår tog jag en tur på stan för shopping. Jag impulsköper inte så mycket saker längre, utan istället har jag en lista med saker jag vill köpa, typ cashmeretröjor, en ny kamera, en Bose Soundlink, ett par (perfekta) svarta pumps, etc. Jag har även väldigt länge haft "vita jeans/byxor" på denna lista och igår äntligen slog jag till och hittade ett par inte allt för dyra vita jeans här i Aten.
 
And so what? Ska vi snacka om jeans nu eller? Njae, men jag ska prata om hur vita jeans har varit något jag sedan jag var tonåring drömt om att ha få ha på mig - men aldrig trott mig vara värd det. Jag var inte värd att ha på mig vita jeans för jag var inte smal nog (en subjektiv bedömning av mig själv, såklart). And you see, mina lår är lite mer juicy än resten av min kropp och alla vet ju hur ljusa färger förstorar och mörka färger förminskar. Så summa kardemumma, vita jeans funkade inte på my type of body. Jag växte till och med upp i en familj som lärde mig att vi "med kurvor" ska ha mörkare färger på oss nedertill för att förminska visionellt. Men igår köpte jag ett par. 
 
Jag är alltså 23 år och har inte köpt ett par vita jeans sedan jag fick idén om att jag ville äga ett par (vilket var well, när jag typ var 14 år), på grund av att jag inte tyckt att jag vart värd det. Jag var liksom aldrig i samma klass eller kategori som dem fina, slanka tjejerna med självförtroende. Runt 18-års åldern dumpade jag hela idén om att jag ville ha vita jeans då jag accepterade hela grejen om att min kropp inte var "gjord" för vita jeans. Tyckte det var ganska skönt. Nu behövde jag inte sukta efter något som jag i alla fall inte kunde ha, nu hade jag accepterat "the truth".
 
Allt jag kände fram tills ett par år tillbaka om vita jeans är ju total miserabel bullshit. Jag, en människa och kvinna, rättade mig efter ett par vita jeans: "jag kan inte ha på mig vita jeans, för vita jeans är bara för smala, slanka tjejer". Alltså va?! Jag gick nästan i tio år utan att köpa ett par vita jeans för att jag skulle bara "se tjock(are) ut i dem". Jag satte mitt värde i hur betraktarna såg mig och brydde mig så ofantligt mycket om vad folk tyckte om min kropp. Så pass mycket att jag inte köpte det jag ville ha: ett par jäkla vita jeans.
 
Jag ska vara helt ärlig (som jag alltid är här på bloggen när jag skriver till er), jag stod i omklädningsrummet igår och var osäker på om jag kunde pull it through. Kan jag gå runt och rocka dessa vita byxor, liksom OWN IT så som jag ownar alla mina andra byxor? Det var många långa ögonblick där mina ögon var fastklistrade på mina lår i dem vita jeansen i spegeln, och jag vred och vände på mig för att se hur min röv såg ut. Men sen bytte jag fokus och kollade på hur sömmarna såg ut, hur fickorna satt, var passformen (objektivt sett) bra? Därefter tog jag av mig dem och gick raka vägen till kassan och köpte dem. För att jo men faktiskt, dem satt väldigt bra.
 
Jag är idag några euro fattigare, ett par vita jeans rikare men framför allt: flera niåver starkare. Jag hade aldrig kunnat ana att jag någonsin skulle äga ett par vita jeans. Detta visar på hur mycket jag växt och lärt mig att det är inte mig det är fel på, men samhället. Att jag får ha på mig vad fasiken jag vill utan att jag ska bry mig om vad andra tycker om det. Och vet ni vad, jag är fan the sexiest mother fucker alive i mina jeans. Mina juicy, vältränade lår SKA synas och aldrig förminskas. Det här är den jag är.
 
Inspiration, Natali | självförtroende, vita jeans |
#1 - - Minna:

Fuck jante! Du har ju kick ass rumpa så på med vita jeans. Jag köpte mitt första par när jag var 25 år. Tyvärr är de för små nu men snart så.:)

Svar: Ja, jag bryr mig inte om den nu. Men jag gjorde det ett väldans långt tag innan :)
Men du har ju gått ner massor och kämpar på som bara den! + TVÅ BARN!!!! Snart är du där :)))
Natali

Upp