Hur Förebygger Man Utbrändhet?

Jag får höra att fler och fler har gått in i väggen - eller att någon i deras nära vänkrets eller familj har gått in i väggen. Bara igår var det en i min projektgrupp i min nya kurs som sa att hon har gått in i väggen once upon a time och måste nu därmed vara noggrann(are) med att separera arbete och fritid. Hon använde t.ex. inte alls Facebook eller Instagram för att sociala medier ger sån otrolig mängd intryck på hjärnan varje dag. Och det är sant. Vi är uppkopplade hela tiden, men aldrig avkopplade. Och det ställs högre krav på oss idag som anställda än vad det någonsin gjorts innan. 
 
I min familj så har min mamma en gång i tiden gått in i väggen. Den bittra sanningen är att jag har i flera år fått höra av min mamma att jag själv måste vara vara försiktig och börja ta hand om mig, för annars kommer det sluta med att jag själv går in i väggen. Min psykolog (ja, jag har en sån och alla borde fan ha en egen psykolog) säger samma sak till mig: att jag måste börja trappa ner. Att hon är orolig för att jag ska gå in i väggen. Samtidigt säger hon emellertid att alla personer är olika och är olika stresståliga - och jag är en sådan person som aldrig kommer låta mig gå in i väggen (oavsett hur hög stress).
 
Men hur gör man då? Att stressa ner? Jag menar, jag ser mig själv som en otroligt ambitiös, flitig, engagerad person som gillar att ha många bollar i luften - för annars blir jag rastlös! Jag gillar även att utvecklas och utmanas och därmed tycker jag inte om att "stå och stampa". Självklart känner jag att jag kan ta på mig för många saker samtidigt och att det blir för mycket, men så länge det är kul så känner jag "äh, det är bara den här perioden... sen är det över!". Sanningen är att jag emellertid aldrig kan koppla av helt om jag faktiskt inte är på semester någonstans där jag inte har internetuppkoppling. Det är sorgligt, men det är sant. Jag tänker alltid framåt.
 
Vad gör man för att förebygga att bli utbränd? Kompisar och familj säger "Du måste skala bort saker i ditt liv", men då svarar jag med "Vad? Allt sitter ju ihop! Jag kan inte skala av en sak för den sitter ihop med den andra!".
 
Har ni egna erfarenheter av utbrändhet? Vad tror ni man kan göra för att förebygga att gå in i väggen? Några tips?
 
Tycker till |
#1 - - Paula:

Jag skulle nog kunna skriva en novell om det här ämnet, men för några år sedan så skulle jag nog beskrivit mig själv exakt som du beskriver dig själv här ovanför; "Jag menar, jag ser mig själv som en otroligt ambitiös, flitig, engagerad person som gillar att ha många bollar i luften - för annars blir jag rastlös! Jag gillar även att utvecklas och utmanas och därmed tycker jag inte om att "stå och stampa". Självklart känner jag att jag kan ta på mig för många saker samtidigt och att det blir för mycket, men så länge det är kul så känner jag "äh, det är bara den här perioden... sen är det över!". "

När jag var femton år så dog min pappa, det gick väldigt fort och från att han fick sitt cancerbesked så tog det bara en och en halv månad innan han inte fanns längre. Jag tror att det blir en livskris när en förälder dör och framförallt när den försvinner så pass tidigt. I samma veva gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut och jag och min bästa kompis gjorde också slut. Hela sommaren 2006 är förknippad med så mycket smärta, sorg, förtvivlan och vidrigt mående att jag bara stängde in allt. Det tog flera år innan jag ens kunde prata om min pappa, och det var väl helt enkelt så att min väg till utbrändheten började när han dog. Jag hade lika gärna kunnat välja ett fysiskt självskadebeteende men istället så blev det så att jag jobbade mig in i väggen.
Jag har alltid haft tusen bollar i luften och mina vänner har alltid varit så att; ja men paula ska vi ses? Och jag har typ sagt; ja en lunch om tre veckor? Det har varit så otroligt inrutat och hela mitt liv har varit så oerhört planerat och det var ju för att jag var så rädd för att om jag inte hade något att göra så skulle jag behöva tänka på det som hade hänt.
Tidig vår 2013 så jobbade jag två helger i månaden på ett konditori, jobbade 100% på fritidsgården där jag fortfarande jobbar kvar och jag började plugga på 50% på distans och det var väl helt enkelt där som bägaren började tippade över. Jag hade så himla mycket att göra hela tiden och ville prestera grymt bra på båda jobben och i skolan, samtidigt som jag planerade in sjukt mycket resor och grejer hela tiden och jag jobbade 18 dagar i sträck, var ledig två, jobbade 5 dagar och var ledig två dagar, så såg mitt liv ut och det var grejer hela tiden. Och en dag gick det bara inte längre, jag skulle gå till jobbet men istället så började jag gråta och jag grät och grät och grät. Jag grät hela dagen och kom aldrig iväg till jobbet. En och en halv vecka senare blev jag sjukskriven direkt på heltid och två veckor senare fick jag börja gå hos min samtalsterapeut och det var nog räddningen för mig. Jag var sjukskriven på heltid i sex veckor, sen började jag jobba 50%, 75% och till slut började jag jobba heltid igen.
Jag är oerhört tacksam över att jag gick in i väggen när jag väl gjorde det, och inte om flera år när jag förhoppningsvis har barn och familj för jag kunde fokusera helt på att återhämta mig. De första veckorna träffade jag i princip ingen alls förutom min familj och främst min lillasyster och hennes nyfödda bebis eftersom han inte brydde sig om hur jag såg ut, hur jag mådde eller vad jag gjorde så länge jag satt och höll honom i famnen och för mig som är så oerhört barnkär så var det terapi att mysa med honom.

Jag har ingen aning om ifall jag skulle gått in i väggen om inte min pappa hade gått bort så tidigt, men det känns helt orelevant att spekulera i eftersom det har hänt och det finns inget jag kan göra för att ändra det. Hans död innebar att jag gick in i ett beteende där jag ständigt var den som skulle fixa saker, och se till att saker blev gjort samtidigt som jag i grund och botten är en högpresterande människa som vill leverera kvalité på allt jag gör oavsett ifall det är att bjuda på middag eller lämna in ett skolarbete. Jag var dessutom tvungen att bli vuxen oerhört snabbt och jag fick gå in och ta en roll i min familj som jag inte alls var redo för, där jag blev den andra föräldern vilket är ett enormt ansvar att lägga på en trasig femtonåring som saknar sin pappa så at

#2 - - Paula:

hon håller på att gå sönder.

Att du har en psykolog tror jag är en god bit på vägen, för det ger dig verktyg som du behöver för att inte gå in i väggen men jag tror att du också behöver skala bort saker och ting. Jag VET att saker och ting är så jävla roliga och att en tänker att det bara är för en kort period men de korta perioderna överlappar ibland och om du inte hinner vila så blir hjärnan väldigt trött till slut och bara det att du känner dig helt slut (som i helgen) är ju ett tecken på att det är för mycket. Okej om det kanske händer nån gång då och då men händer det ofta så är det verkligen ett tecken på att allt inte står rätt till. Men jag tror du behöver göra en översikt på ditt liv och helt enkelt vara stenhård; välja ut tre eller fyra saker du vill prioritera och sedan får resten komma i kläm. Bloggen kanske inte är superviktig när du tänker på vad du vill uppnå även om den är rolig och jag tycker väldigt mycket om den, men blir den ett stressmoment där du känner att du måste leverera så är det inte värt det. Ja, du fattar kanske hur jag menar...
Ett annat tips är faktiskt yoga. Jag tycker att det är lite flummigt faktiskt, men det har hjälpt otroligt mycket. Jag hade ett svinjobbigt möte i torsdags, och när vi låg på avslappningen som alltid är i slutet av yogan så började jag tänka på det och jag kände direkt att jag började andas så himla kort och stötigt men när jag väl kunde stöta bort tankarna så kunde jag andas ordentligt igen och det var så himla coolt att se skillnaden. En behöver inte gå all in och bli en yogini men yoga har för mig blivit ett väldigt fint sätt att kunna slappna av och sortera tankarna. Om en ska vara aktiv på sociala medier; var stenhård med vad du följer och om du får en enda liten obehagskänsla så avfölj. En bra bild bland tio dåliga är inte värd att du ska må dåligt en sekund. Det är svårt ibland, speciellt när det är människor i ens närhet som en behöver avfölja men på facebook kan en ju ta bort så att de inte dyker upp i ens feed men man är ju fortfarande vänner.
Tips nummer fyra blir att vara supernoga med att planera in återhämtning. Jag har lärt mig nu, eftersom min hjärna fortfarande inte är riktigt återhämtad, att jag alltid måste planera in tid för återhämtning när jag gjort något. Även om jag gjort något som är roligt så tar ju faktiskt det också energi. Jag är dessutom ganska introvert och får mycket energi av att vara själv, vilket innebär att egentid är livsviktigt för mig. Det låter kanske överdrivet men det är det inte. Har du haft en stressig tentavecka; se till att du har möjlighet att koppla av på helgen och det är helt enkelt du som får bestämma vad koppla av är för dig, det kan vara allt i från att sitta själv en hel helg och titta på serier eller umgås med vänner, träna eller vad som helst. Du känner dig själv bäst men se till att alltid ge dig själv tid för återhämtning.
Haha, ja nu blev det här en novell men det är ju ett så himla viktigt ämne så jag hoppas att det makes sence så att säga.. Puss och kram!

Svar: Stort tack till din "novell". Tycker detta är så viktigt och jag ska sätta mig in i det ännu mer för att skriva fler inlägg om det!
Min pappa dog också plötsligt när jag var ung (jag var 17 år) och jag gick till skolan DAGEN EFTER för jag ville inte "tappa kontrollen" av mitt liv. Jag vet exakt vad du menar. Sedan dess har livet liksom rullat på ett i ett högt tempo. Jag vill utvecklas, utmanas och jag vill samtidigt ge SÅ mycket.

Det du säger om återhämtning är viktigt. And I know it. Men det är också det svåraste. För när jag låter mig själv "återhämtas" så tänker jag "men jag kan ju bara göra/fixa den grejen, så slipper jag göra det imorgon eller nästa vecka".

Jag yogade en gång (minst två ggr/vecka) i tiden men nu gilalr jag mer att springa av mig på gymmet. Blir lätt rastlös på yogan nu (rastlösheten där igen...). Men jag håller med dig, yoga ÄR skitbra! Jag ska som sagt kolla mer på detta ämne och skriva mer om det. Har du fler tips som bloggar/böcker/hemsidor/inlägg som skriver om detta så hit me up :)

Natali

Upp